Efter nio timmars sömn i ett (djupt) sträck så kändes det imorse betydligt mer ”on” än gårdagens ”jätteoff”. Skönt!
Och jag har dessutom nästan förträngt gårdagens orienteringspass – som förövrigt var förlagd i en terräng som enbart bestod av sten och branter täckt av lavar och mossor. Efter femte kontrollen trampade jag igenom mossan och foten kilades fast mellan två stenar. Jag ramlade som en fura baklänges – helt chanslös! För ett ögonblick hade Ronja Rövardotter och jag något gemensamt. Jag låg där och tittade gråtfärdig upp mot skyn och bara väntade på att Rumpnissarna skulle säga från underjorden: ”Vaffö, vaffö blir det på detta viset?”
Som pricken över iet så tappade jag kompassen i tumulten med att komma loss. Och det min vänner betyder bara en sak: KÖRD!! Så det var bara att leta reda på kraftledningen och följa den ut till vägen. Sen gick jag i ösregnet mot mål samtidigt som jag fyllde fickorna med gula kantareller.
Kramkram
PS Om man ska försöka se det positivt så kunde jag tack vare urusla orientieringsförhållanden vräka i mig mängder av smörstekta kantareller innan jag kröp ner mätt och belåten i sängen.