Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2010

VM-Guld, VM-Guld, VM-Guld!!!

Mannens röst (o)ljuder i köket. Sverige har nyss slagit Ryssland i VM-finalen i bandy. På bortaplan. I Ryssland. I Moskva! Kan det bli bättre?! VM-Guld, VM-Guld, VM-Guld…

Min man är inte känsloyttringarnas man. Punkt slut. [Men han är en mycket god lyssnare.] Det finns dock en sak som han kan prata mycket om och länge – SPORT! Ju mer desto bättre.

När nu bandyfinalen är avklarad framför TV:n så känns det som om ”Andersson”, ”Nilsson” och ”Bergvall” snurrar i huvudet på mig. Jag har fått beskrivet för mig hur dom ”rusar ut”(?) i samband med hörnor, varför det blir offside och vilka som är Villa-spelare. Det är viktigt vilka som är Villa-spelare! Han fortsätter: ”Det borde ha varit straff!” ”Vilken teknik!”, ”Kolla hur han går igenom”. Och eftersom det är min tur att lyssna så lyssnar jag.

Min man är väldigt jämställd. Han kan göra allt i hemmet, om han vill. Jag hatar att vika tvätt, så han viker. Jag avskyr att bära in ved, så han bär. Men när det är sport på TV så gör han absolut ingenting! Noll! Nada! Men jag biter mig i tungan och säger inget – för han är ju lycklig! Min älskade man, snart börjar OS…

Read Full Post »

Cirkel eller fyrkant

Jag har en cirkel som jag längtar efter. Ja alltså, jag har inte en sak som är rund till formen – utan en studiecirkel. Eller, det är inte jag som leder den. Jag står bara som ledare på pappret.

Min oerhört utåtriktade och trevliga granne älskar att göra saker. Hon vill alltid att det ska hända nåt.

Nån gång under sensommaren (efter att hon dragit med mig på otaliga hantverksmarknader) så nämnde jag att jag skulle vilja kunna sticka såna där handledsvärmare som dom säljer på marknader nu för tiden. Responsen blev blixtsnabb!

“Vi startar en hantverkscirkel”, säger hon.

“Bara så där”, svarar jag.

“Ja, varför inte? Hur svårt kan de va?”, blir svaret.

Jag som ofta ser hindren före målet börjar tänka:

Hm… Få se nu, vad kan man tänkas behöva för att starta en studiecirkel:
– Ledare
– Lokal
– Deltagare (Man måste vara minst tre)

”Ledare och lokal kostar pengar, hur löser vi det?” säger jag.

Bara så där slänger hon ur sig några idéer och jag noterar febrilt i hjärnan. Sagt och gjort. Jag hör mig för lite bland mina kontakter och helt plötsligt har vi både lokal och ledare – helt gratis!

Nu har vi en studiecirkel – även om familjen kallar den för “fyrkant” eftersom dom tycker vi gör samma sak varje gång och inte är så flexibla. Men vad gör det? Vem har sagt att utseendet eller formen har någon betydelse.

Så på torsdag ska några trianglar, cirklar, fyrkanter och kvadrater träffas igen – i en salig blandning – och bara ha det trevligt.

Read Full Post »

Hjälp John och Haiti

Jag läste just en artikeln i VF.se om John McCaffreys initiativ till en stödkonsert för barnen i Haiti. Otroligt fint gjort! Men nu behöver John hjälp.

Om alla vi, som är lyckligt lottade att ha ett arbete att gå till, gör en insamling vid frukosten/kafferasten på måndag så borde vi kunna få ihop en liten slant att hjälpa John med.

Read Full Post »

Idag är jag ledig från jobbet och det borde inte vara några som helst problem att fylla dagen på ett effektivt sätt. Men jag vill inte! Jag vill inte göra något alls. Precis som en trotsig sexåring så vägrar jag idag. Och varför skulle jag?! (Eller en hormonstinn tonåring.) Jag har en plats att fly till om jag vill komma ifrån ett tag och bara göra ingenting och ändå allting.

I dagens VF.se kan man läsa en artikel om att Sunne Vattenland vill satsa på mobila boenden för att kunna erbjuda alla besökare någonstans att övernatta. I artikeln kan man läsa att det mobila boendet kommer att ha en interiör av hög standard med lyxkänsla – en känsla av att man är i ett riktigt hus. Jag förstår vad dom menar och jag önskar lycka till! Men för mig består lyxen i ett mobilt boende av något helt annat än skimrande interiör.

Jag har ett mobilt boende och för mig ett oerhört lyxigt sådant. Det ger mig den bästa avkopplingen, rena semestern faktiskt! Jag har en husvagn. I husvagnen har jag tillgång till allt det jag behöver: varmt och kallt vatten, spis, kylskåp, säng, toalett, tv med digitalbox och t.o.m. golvvärme – men inte skimrande handfat. För mig är det här mobila boendet sjukt glassigt. Så idag när jag inte vill göra något alls så vill jag dit.

[I det undermedvetna hade jag nog redan bestämt mig för att åka, för det jag ville ta med i matväg var redan inhandlat. Jag packade ner ett halvt kilo frysta räkor, smör, några vitlöksklyftor, bröd, salta nötter, apelsiner, mjölk, kaffe, tandborste, tandkräm och lite kläder. Snabbt, enkelt och gjort på 15 minuter. Sen lämnade jag hemmet och 30 minuter senare var jag framme.]

Jag har nu precis tagit en promenad i det vackra vintervädret, räkorna ligger på tining och jag har det alldeles tyst omkring mig. Helt tyst… Det är lyx för mig! Men jag vet att imorgon bitti kommer jag att sakna min familj och vilja skynda mig hem. När jag kommer hem så har familjen knappt märkt att jag varit borta – och det gör inget. För i mitt mobila boende har jag nu laddat batterierna på mitt alldeles egna sätt i min alldeles egna lyx. Precis så lyxigt och skönt kommer säkert Sunne Vattenlands gäster att uppleva sitt mobila boende.

Read Full Post »

Jag förstår människor som har svårt att lita på det fina ordet tillit.

Eftersom jag reser med tåg varje gång jag ska till och från jobbet så är det omöjligt att undvika att lyssna på vissa samtal. Det räcker med ett enda litet ord som verkar intressant så fångar det min uppmärksamhet. Jag vet inte varför men jag tror det handlar om nyfikenhet och ett behov av igenkännande i andras berättelser. Jag kan jämföra det med att ha ordet ”inte” framför ordet ”godis” och säga det till ett barn. ”Godis” är allt barnet hör. Det är samma sak med mig. Jag hör ett ord som smakar gott och sen är det kört! Men det finns vissa saker jag önskar jag slapp höra.

Igår när jag skulle till jobbet så tillät inte konduktören mig att sitta i 1:a klass eftersom jag bara reser med länskort. Av den anledningen så var jag bland de sista in till 2:a klass-vagnen och de bästa platserna var redan upptagna. Jag hamnade bredvid en kortväxt, mager kille i 30-årsåldern med smårutig kavaj och beige polotröja. Han hade en snygg klocka (den behöver nödvändigtvis inte ha varit dyr) och en flashig mobil som han smsade med.

Efter en stund stoppar mannen med den beiga polotröjan in sin öronsnäcka och ringer ett samtal. Han börjar prata med ett mycket korrekt och tjänstemannaaktigt tonfall. Av samtalet som både jag och de närmaste resenärerna kunde höra så framgår det att mannen med den beiga polotröjan av misstag råkat skicka ett känsligt sms till fel person. Han ringer tydligen därför upp personen som felaktigt fått smset och undrar om dom båda ska låtsas som ingenting eller om dom ska berätta sanningen för den person smset gäller.

Av mannen med den beiga polotröjan framgår att kvinnan som han råkat röja information om just nu har allvarliga problem och att ”hon är i en mycket svår sits”. Vi som sitter närmast kan höra att kvinnan med de allvarliga problemen precis även hamnat i ”besvärliga ekonomiska svårigheter” och att kvinnan inte har någon som helst ekonomisk buffert. Under samtalet kommer mannen med den beiga polotröjan och personen i andra änden av telefonen fram till att det är bäst om den drabbade parten får reda på sanningen.

Mannen i den beiga polotröjan avslutar samtalet, tar ur öronsnäckan och tar fram en apelsin som han börjar skala. Vid det här laget iakttar jag allt han gör. Både han och jag vet vad som måste göras. Vi vet båda att nu ska mannen med den beiga polotröjan samla mod och ringa den stackars människan som fått känsliga uppgifter spridd till utomstående. Det känns som om han inte vill att apelsinen ska ta slut – eller så är det bara jag som känner så.

Men alla har vi våra lik i garderoben och man kan inte ha huvudet i sanden för länge… Han torkar av apelsinkladd från händerna, stoppar in öronsnäckan och tar sats:

– Hej, det är jag! Stör jag? Han ser inte ens nervös ut när han inleder samtalet.

– Jo, det är lika bra att jag berättar sanningen. För man ska ju alltid säga som det är, eller hur? Det är så att jag råkade smsa information om dig till fel person. Det är förstås inte bra men nu vet du hur det ligger till och att det är fler som känner till ditt läge… (Jo, det kan man lugnt säga.)

Så enkelt avklarat var det!! Mannen i den beiga polotröjan verkar tycka att det här bara är vardagsmat och att han inte behöver rannsaka sig själv det minsta.

Nej! Bespara mig den här sortens kränkning och låt mig fortsätta leva i den naiva tron att det faktiskt går att lita på folk.

Read Full Post »

Jag är på väg hem från jobbet, trött och dimmig i huvudet efter en intensiv dag på kontoret, då mobilen ringer:

– Det hände en grej.

Det är mannens röst i luren.

– Jaha, vad då?

– Jag trodde det var grillkorvar som låg i påsen på översta hyllan i frysen. Så jag la ner dom i grytan med vatten, för grabbarna ville ha varmkorv, säger mannen.

Han verkar lite bekymrad och det låter som om han förväntar sig att jag – på väg hem från stationen – ska kunna lösa hans ”problem”.

– Jaha… säger jag efter hans detaljerade förklaring.

Som vanligt när jag är trött så orkar jag inte tänka i nya banor och känner att det inte är läge att utsätta hungriga, hormonstinna tonåringar för något så nytt som kokta grillkorvar.

– Men lyft upp korvarna ur grytan och lägg ner dom i grillpannan då? föreslår jag.

– Nej, nu kör vi så här! blir svaret i luren.

– Men varför ringer du då om du ändå har bestämt dig för att koka grillkorvarna?! säger jag halvt irriterad.

Ingen respons från mannen.

– Är du hemma snart? frågar han.

– Ja, snart, svarar jag trött.

När jag kommer innanför dörren till hemmet så hör jag inne i köket några grova röster som bestämt uttrycker att dom vägrar äta det här!!

Jag går in i köket och ber helt sonika min man lyfta upp dessa nu skrynkliga grillkorvar ur grytan. Han inser att slaget är förlorat och torkar av korvarna och lägger dom i stekpannan. Men skadan är redan skedd…

Korvarna är av någon anledning så skrynkliga och ser så oaptitliga ut att jag inte ens protesterar när mina barn vägrar äta dom. Jag bara tittar på min äkta hälft och inser att han i alla fall gör det han tror på – och det är det inte alla som gör.

Read Full Post »

– Mamma, får jag röka vattenpipa?

Orden kom från 15-åringen som om det vore den mest naturliga sak att fråga.

-Öh, va! Vad sa du?

Jag försöker hålla mig lugn och se lika naturlig ut som han verkar uppfatta situationen.

– Får jag röka vattenpipa? Det är helt ofarligt. Jag lovar!

– Men varför ska du röka vattenpipa? frågar jag.

– En social grej, mamma.

– Men varför måste du röka vattenpipa för att vara social? Och hur vet du att det är ofarligt?

– Men det vet ju ALLA… Han tittar på mig och nu med en uns av osäkerhet.

– ”Son nr tre”, nu går vi och googlar på det här! Så ska vi se om det är så ofarligt.

Vi får en mängd träffar och läser bl.a.:

http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=5545

http://www.kristianstad.se/sv/kristianstads-kommun/Halsa/Rokning/Vattenpipa/

Efter det tog diskussionen om vattenpipa slut – jag ser med spänning och kanske fasa fram emot nästa gång vi får tillfälle att diskutera något.

Read Full Post »