Alldeles nyss fick jag en varm, go och lång kram av min 19-åring som klockan 8.40 sätter sig på bussen mot Skövde. Det känns.
Vart tog den lilla ”skitungen” vägen? Han som tog 21 dagar extra på sig innan han bestämde sig för se dagens ljus. Han som satte handen på en utstickande kabel i slöjden så att han fick ström genom kroppen. Han som i skogsmulle tog ett skutt och slog huvudet i en lekstuga så att huvudsvålen sprack upp. Han som var sån pedant att bara en i taget kunde vara i hans rum för att inte riskera röra…
Hmm, nu dröjer det tre veckor innan han kommer hem, och jag kan inte låta bli att undra om det militära kommer lyckas lära honom bädda sängen…
Ha,ha … ja, tiden går … men gör han lumpen frivilligt?
🙂
Jag är 36 och bäddar inte sängen. Men å andra sidan har jag inte gjort lumpen heller. 🙂
Tänk vad tiden går fort…Det blir nog karl av honom med ska du se? Ha det gott…idag åker jag en liten sväng till Ikea…tror jag? Ha det gott! Kram Milla
Men visst är det skönt att de växer upp och bevisar just detta – att de klarar sig själva!
ja nu får han känna hur det är att föda barn och ha mens?!?! hihihihi….kanske blir han man nu?!?*ler* kramis semlan
Tigris: Ja, han gör lumpen fullständigt frivilligt (?!?)
Realisten: Snälla, låt oss hoppas att det beror på att du inte har gjort lumpen. 😀
Milla: Jag hoppas han ska mucka om 11 månader och vara en *aningens* mer man…
Lena: Jo, visst är det med stolthet också jag säger ”hej då” till honom. Jag är stolt över att han har en stark drivkraft och vilja att göra något – vilket i hans fall är just militärtjänsten.
Semlan: Japp, nu får han känna hur det är att ha ”krystvärkar” och molande ”mensvärk”. 😀 😀
Kramkram
Ullis
Han kommer med all säkerhet kunna bädda sängen när han kommer hem igen 🙂
Jag förstår vad du menar. Min dotter blir 20 år i oktober. Otroligt!
Hej vännen!
Ja tänk vad tiden går! Jag tycker att det händer ganska ofta, de där tillfällena då man tänker: ”Hur gick det här till? Hur gick det så fort?”. Ibland önskar man att man kunde stanna tiden, bara för en liten stund. Samtidigt som stoltheten får modershjärtat att svämma över. Över hur duktiga de är och över vilka fina människor de är. 🙂 Och själv försäker man släppa taget, en liten bit i taget.
Jag hoppas att sonen kommer att trivas bra i lumpen och att även hans mamma kommer att gå stärkt ur lumpenäventyret. 😉
Ha det så bra Ullis!
Kram Lotta