Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Grand Final!

Hoppas, hoppas jag får svaret ikväll.

Annonser

Read Full Post »

Förälskad

För lite drygt två veckor sen föll jag pladask. Så där underbart, pigg-och-glad-pladask! Det kom som en blixt och jag blev paralyserad. Träffad som med en laserstråle rakt in i den del av hjärnan som kontrollerar mina känslor.

Och trots att jag är gift sen drygt 20 år så började jag googla, blogga, och prata om denna händelse. Över skärmen till kollegan, vid fikabordet på kafferasten, i telefonen med kunder – hela tiden lyckades jag omedvetet glida in på detta heta ämne. Åh, va härligt!

I lördags var det OS som dominerade TV:n hemma. Och fastän jag visste att objektet för mina känslor skulle visa sig under kvällen, och att jag så gärna ville, så hade jag inte en chans.

Vad skulle jag säga:

”Min man och mina tre hemmavarande barn, nu är det dags att byta kanal. Vi får skippa alla sportliga händelser och låta er mor vara öppen, ärlig och fullständigt otrogen mot er och er far.”

Knappast! Istället fick jag lägga band på mig. Ett sånt där riktig gammalt spännband som det står BP på. Ett gammalt, gammalt spännband som tillhört ett kraftfullt och stolt bensinbolag som idag klassas som kult. Detta spännband fick motsvara mitt äktenskap. Vi håller ihop. Vi håller ihop hårt. Vi är kult!

Men eftersom jag försöker vara helt ärlig mot min man så var jag tvungen erkänna för honom att jag var lite ledsen över att jag inte fått en glimt av ”fenomenet”. Och eftersom min man är fullständigt outstanding och fantastisk så svarade han med sin kärvänliga och lugna röst på ett sätt som bara han kan:

”Men du, du kan ju alltid kolla på SVT-play.”

Tänk vad makalöst fantastisk han är – min man. Jag är kär

Read Full Post »

(Till alla hjältar som ler mot mig)

Vissa saker vet man bara. Det går inte att förklara men det känns direkt. “Det här kommer inte att funka.” “Det här tror jag på.” ”Klockrent.”

Det är som med jobb. Vissa jobb kan jag tänka mig med viss tvekan. Andra med hysterisk glädje. Sen finns det dom jobb jag aldrig skulle vilja ha. Om inte mina barn svalt. Gud förbjude! Att jag inte vill ha dom jobben beror endast på en sak. En enda sak – och ingenting annat: Jag har inte förmågan att le hur länge som helst.

Ta det klassiska exemplet flygvärdinna.

En flygvärdinna ler och ler. Hela tiden. Överallt. Hon ler när vi stiger på. Och när vi går av. Hon ler åt sina kollegor och under “safetyonboard-instruktionen“. Hon ler när hon för hundraelftegången serverar samma gamla vakuumpackade mat, när vi vill ha en filt eller när det är turbulens. Hon ler åt oss och våra gnälliga barn. Hon ler och ler. Från start till landning. Hon är fantastisk.

Eller att jobba i snabbmatsrestaurangen.

Att hela dagarna stå och le och ta emot beställningar: Ska du äta här eller ta med? Vilken meny? Vad vill du ha att dricka? Plusmeny? Dipsås? Ursäkta att det dröjde (men min kollega var tvungen att gå på toa – vilket hon inte kunnat göra på 8 timmar pga långa köer) men vi bjuder på en kopp kaffe efter maten. Le.

Samma sak, om och om igen. Och du kan inte gömma dig. Du måste se glad, pigg, och fräsch ut. Vara en god representant. Det är man när man ler. Le! Rena Bragdguldsjobbet.

Men det värsta av alla “stomatol-le-jobb” måste väl ändå vara Tågvärd.

Som tågvärd ska du klara av att le i alla lägen – och väder. Frysta växlar – le. Inväntande av försenat tåg – le. Fel på toaletten – le. För varmt, för kallt, för trångt. Le. Le. Le. Och det värsta, värsta med detta sämsta av alla “le-jobb” är pendlarna.

“Oj, tiden går så fort. Är det redan ny månad?”
“Luckan var stängd. Jag kunde inte köpa ett nytt periodkort.”
“Är det okej om jag fixar ett nytt till i eftermiddag?”
“Jag vet att det är den tredje idag, men den andre konduktören lovade…“

Ursäkter, ursäkter, ursäkter. Att dom inte kräks. Spyr på oss.

Nej, istället lånar dessa gudsfruktiga människor varje månad, och med ett brett leende på läpparna, ut sina pennor till samma resenär. Till hon som alltid sitter på samma plats – i vagnen närmast loket, näst längst fram på höger sida – med önskan om att hon ska fylla i kontrollsiffrorna med bläck. ”Tack!”

Tack själva för att ni gör ett sånt fenomenalt bra jobb! På återseende.

Read Full Post »

Varje gång jag ser en vuxen ung man med en liten hund så berör det mig. Jag vet inte varför, men det gör det.

Kan det vara så att jag ser mina egna söner i dessa hussar. Ser jag kanske igenom det pansarhårda skalet och skönjer en strimma av mjukhet. Kan det vara för att jag fått äran och förtroendet att komma innanför och lära känna en annan del. Kan det vara för att jag fått trösta när livet varit för hårt. När hormonernas intåg blivit för mycket.

Kan det vara för att jag ibland tvingas tåla hårda ord från dessa mirakel som för länge sen växt om mig. Eller är det för att jag drunknar i deras breda leenden och totala lycka. Kan det vara för att jag någonstans långt inom mig kan minnas känslan av att få hålla dessa små och mjuka, lena och nyfödda bäbisdoftande underverk. Vad kan det vara?

Read Full Post »

Skit…

Idag är jag ledig och vill för en gångs skull vara utomhus – i dagsljus! Men vad är det för skitväder?!

Nu har jag trotsat snön, blåsten och kylan och tagit en snabb promenad på 45 minuter. Det var allt jag klarade! Nu måste jag tina upp kinderna innan jag kan prata…

Read Full Post »

Vinden viner. Snön yr. Och jag försöker verkligen se det positivt.

Det hade ju börjat töa. Jag såg det verkligen. På vissa fläckar framför huset så kunde jag faktiskt se asfalten. Jag hade fått vårkänning och börjat drömma om kaffekoppen i vårsolens första värme. Jag hade börjat fundera på om vi den här våren skulle ta och sätta upp den där spaljén och plantera en täckande klängerväxt mot grannens insyn. Det som aldrig blev av förra året.

Jag hade t.o.m. städat lite i garaget för att titta över mina gamla utomhuskrukor, för att se om jag skulle ta mig råd att köpa nya i år – eller om dom fick duga en säsong till. Jag hade börjat planera vad jag skulle gjuta för något när det är dags för oss att ha betongkurs i trädgården. Jag hade verkligen tänkt.

Men lika snabbt som jag igår kväll insåg att det inte skulle bli något OS-guld, lika snabbt kom jag ner på jorden. Det blev som en ordentlig praktvurpa med en ömmande svanskota som straff. Och plötsligt hör jag Lenny Kravitz låt i mitt huvud ”It ain´t over till it´s over” – samtidigt som håret står rakt bakåt i den hårda vinden.

Men kanske kan vindkraftstillverkarna ha någon nytta av det…

Read Full Post »

Jag är en vanemänniska. Det känns skönast så tycker jag. Men det känns som om många andra också är det. Åtminstone ser det ut att vara så.

De allra, allra flesta morgnar när jag går på tåget på väg mot Residensstaden så stiger jag på vagnen närmast loket. På så sätt har jag fått för mig att jag kommer snabbare till jobbet.

I tåget har jag “min” plats på höger sida näst längst fram. Men, se på katten, väldigt många andra har också sina favoritplatser. Och, aja baja om någon nykomling försöker ta en rutinerad pendlares plats. Det skapar genast oro i ledet.

(I första vagnen på höger sida (i tågets färdriktning), längst bak på innersta platsen sitter så gott som varje dag en välklädd man. Denne man arbetar inom rättsväsendet och verkar ha koll på livet, ser välvårdad och intellektuell ut. Han hälsar artigt och konverserar om han träffar någon bekant eller blir tilltalad. Men att bryta mönstret och sitta någon annanstans – icke sa nicke.)

När jag går av tåget för att snabbt ta mig till kontoret så gäller det att hamna hyfsat långt fram i kön till övergångsstället. Jag går inte över förrän det slagit om till grönt. Dom som gör ett försök att gå över – trots röd gubbe – och fastnar på refugen mitt i, dom ler jag i det tysta åt. Fråga mig inte varför. Dom riskerar ju liv och lem när dom står och balanserar i vinddraget från bussar, stressade bilister och varutransporter. Men det gör jag.

När det väl slår om till grönt så måste jag hitta en bra position och ett strategiskt spår för att komma bra in i fållan upp på trottoarkanten mot Drottninggatan. Här gäller det att ha taktik! Sen är det bara att trampa på och se till att ingen går om. Väl uppe vid Åhléns gäller det att vara försiktig med stadsbussarna – chaufförerna verkar ha samma inställning som jag. När jag kommer över vägen är målet nära: “Sista backen, sen får du vila!” I mål!!

Detta är en rutinerad pendlares vardag – i min värld.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »