Jag har ljugit

Idag har jobbtelefonen ringt oavbrutet – åtminstone har det ringt när jag haft som allra minst tid för ett samtal. Och samma situation har det varit för min kollega tvärs över skärmen.

Folk har ringt om allt som normalt sett hör till mitt jobb. Och dom samtalen har jag givetvis inga som helst problem med och oftast fortlöper dom i en trevlig ton. Men… Så har vi dom här andra samtalen. Dom som inte riktigt någon vill ta hand om. Dom som handlar om att personen i andra änden vill kränga på oss något. Något som är så fantastiskt prisvärt och bra. Så bra att man bara inte kan hoppa över det. För hoppar man över det riskerar man att missa något riktigt, riktigt, superbautamegadunderbra som definitivt skulle göra underverk för hela verksamheten. Jag pratar annonsförsäljare!

Så idag hade min kollega bara ingen som helst möjlighet/vilja/lust att prata med denne man som jagat henne ett bra tag. Så hon väser över skärmen (nu överdrev jag – hon är alldeles för ljuv för att väsa): Jag är inte här!

Så helt plötsligt tvingas jag lyfta på luren och lägga på min mest professionella röst och le med hela ansiktet – i tron att det ska höras hur fantastiskt glad jag av någon anledning är – och säga:

“Tyvärr, hon sitter upptagen i ett möte och är inte anträffbar.”

Sen log jag. Ja, herre min gud vad jag log. Jag log som om det skulle öka mina chanser till att Gud skulle förlåta mig för min lögn och kanske så småningom och efter att jag tagit nattvarden ett par hundra gånger ändå skulle låta mig komma in genom pärleporten. För hoppas på pärleporten kan man ju alltid. I alla fall så småningom. Ja, herregud vilken jädra pina…

PS Varför har jag så in i bänken svårt att ens dra en “vit lögn”??!! Är jag ensam om det? Nä, det här måste jobbas på, så hädanefter kan ni aldrig riktigt veta vad som sanning eller inte här inne. Amen.